Varför går hon inte?

Skriv ut

Följande faser beskrivs i Carin Holmberg och Viveka Enanders studie Varför går hon?, och känns igen i kvinnojourernas erfarenheter.  

Att kvinnan stannar kvar i ett destruktivt förhållande präglat av våld brukar vanligtvis förklaras utifrån begreppet normalisering, vilket dels innebär att kvinnan successivt utsätts för en process där hon emotionellt eller fysiskt isoleras från vänner, familj och omvärld. Mannen blir därigenom hennes främste närstående som hon skapar känslomässigt beroende till.

Normaliseringsprocessen kännetecknas även av att mannen växlar mellan våldsutövande och värme, varigenom han både blir den som slår och den som tröstar.

Talet om normalisering bör inte missförstås som att kvinnan upplever våldet som någonting normalt, men däremot kännetecknas processen av en gradvis gränsförskjutning där våldet successivt trappas upp. I och med de små, stegvisa förskjutningarna sker en ständig omtolkning av våldet, som därigenom legitimeras.

Svårigheterna med att lämna en man som utövar våld kan även förklaras utifrån de emotionella band som präglar relationen. Kvinnan är många gånger djupt involverad och kan omväxlande uppleva starka känslor av kärlek, rädsla, hat, medlidande, skuld eller hopp. Dessa känslor kan tillsammans antas utgöra en form av traumatisk bindning som förstärker mannens makt över kvinnan. Att utsatta personer identifierar sig med och utvecklar positiva känslor gentemot sin förövare är något som ofta uppstår i situationer präglade av ojämna maktbalanser och återkommande övergrepp.

Dessa förklaringsmodeller kritiseras ofta för att passivisera kvinnan och uteslutande framställa henne som ett offer. Forskning visar dock att kvinnor som lever i våldspräglade relationer många gånger gör aktivt motstånd för att skapa sig kontroll, försöka förändra mannen och visa att hon inte är underordnad. Motståndet löper dock parallellt med en nedbrytningsprocess och riskerar många gånger att förstärka beroendet till mannen i de fall då kvinnan vägrar se sig som ”misshandlad” och därigenom förnekar mannens förtryck och maktövertag.

Att bryta upp
Att byta upp ur ett våldspräglat förhållande är svårt och det är inte ovanligt att kvinnan, efter att hon valt att lämna mannen, en tid senare ändå väljer att återvända till den destruktiva relationen. De kvinnor som slutgiltigt valt att lämna sina våldsamma män uppger många gånger att uppbrottet kunnat ske först efter att de ”nått botten” och därigenom gett upp. 

Närståendes försök att få kvinnan att lämna förhållandet riskerar därmed enbart att leda till en förstärkt bindning då kvinnan intar en försvarsställning. Många gånger upplevs det lättare att få råd och stöd från någon utomstående. Vändpunkten som får kvinnan att lämna relationen sker vanligtvis inte förens det antingen gäller det egna livet eller någon annan (så som barn eller husdjur).

Att bli fri
Efter att den våldsutsatta kvinnan lämnat mannen följer en frigörelseprocess där de emotionella banden måste klippas. Processen kännetecknas ofta av fyra faser där kvinnan till att börja med fortfarande hyser kärlek till mannen. Därefter följer många gånger en period av starka hatkänslor som sedan tendera att övergå i medlidande, där kvinnan istället tycker synd om mannen. Att frigöra sig emotionellt är dock möjligt först då kvinnan inte längre hyser några känslor alls för mannen.

Att förstå
Den sista fasen handlar om att förstå vad man varit med om och våga definiera sig som misshandlad - något som sällan sker medan kvinnan fortfarande är kvar i relationen. Att erkänna att man utsatts för misshandel upplevs många gånger som både svårt och stigmatiserande, men är ett viktigt led i att synliggöra våldet och lägga ansvaret på mannen, för att därigenom avsäga sig de egna skuldkänslorna.

Att så få kvinnor definierar sig som misshandlade kan till viss del antas bero på ett ensidigt medialt fokus som enbart belyser det grova, fysiska våldet, trots att olika former av psykiskt eller sexuellt våld många gånger är vanligare och upplevs som mer kränkande. Många kvinnor tycks därmed uppleva att de inte ”kvalificerar sig” som misshandlade och riskerar därigenom att bagatellisera de kränkningar de utsatts för. SKR vill därför verka för att synliggöra och problematisera alla former av våld mot kvinnor.